Left to right

Något av det bästa jag vet är att fotografera människor. För mig handlar det om närvaro och timing. I ögonblicket då en okänd person upptäckt att en anonym kamera riktas mot nunan och strax innan den insikten fortplantat sig som en reaktion i ansiktet. Det är i den stunden då tiden står stilla.

grimoire

Att skriva det som i folkmun brukar kallas för poesi är fantastiskt skönt. Oerhört lättande de gånger man upplever att det fungerar. De gånger man känner att man har avslutat en text och att den inte kan skrivas på något annat sätt.

Jämsides med denna blogg pågår kontinuerligt något som jag kallar grimoire. Ett par texter har smugit sig ur sina gömslen. En drös sitter kvar och blinkar blygt. Kan hända att de blir kvar där tills det verkligen är dags att släppa lös grimoire i sin helhet. Vi får se.

Kika gärna in där om du kan och vågar.

...bakom dina ögonlock
fryser vattnen i sina fall
och borrar sina spjut
i de urdruckna haven...


Sommar

Stockholm

Igår hemkomna. Min son och jag. Så gott som alltid upplever jag Stockholm som en kontrast till småstadslivet i Jakobstad mest ur ett positivt perspektiv. Jag har dock en känsla av att det perspektivet skulle vridas en aning ju mer tid jag spenderade där.

Jag tycker att Stockholms största rikedom (liksom Sverige i övrigt) är att det är väldigt mångkulturellt. Jag är övertygad om att det är den största orsaken till att ett samhälle kan utvecklas i en riktning där kunskap, tolerans, värme och öppenhet ligger som grund för det mesta. I ett sådant sammanhang skulle jag trivas länge. Väldigt länge. Fast det är klart. Några dagar tar det nog innan den försiktiga finlandssvenska inställningen blommar ut i ett mer spontant tillstånd. Det är vanligtvis just då som man styr kosan hemåt.

Att det sedan tycks finnas obegränsat med möjligheter i en stad som Stockholm känns förstås alltid kittlande till en början. Och tröttsamt. Efterhand leder det oftast in my case till att jag gärna sätter mig ner på en hållplats och låter intrycken komma. Gärna hade jag ägnat mer tid till sådant även denna gång, men nu var poängen med resan liksom lite annat. Museibesök varvat med Skansen och Fryshusets Skatinghall låg definitivt högst på listan denna gång.

Jag besöker Stockholm några gånger per år. För att jag vill. Det har jag gjort sedan jag var sju år då min syster flyttade dit. Det är svårt att inte märka hur staden förändras. Och människorna i den. De förändringar som lättast fastnar på mig grundar sig inte i de tidigare utopistiska utropen. Tvärtom.

En dröm jag har är att under en tid leva som hemlös i Stockholm. Ända sedan jag var liten har ett sådant liv fascinerat mig. Jävligt enkelt att sitta här och påstå. Hur "fascinerande" det i själva verket är tänker jag inte ens ge mig in i, men ALLA hemlösa människor jag har stött på (vilket i och för sig inte är många) har alltid något genuint och ärligt över sig. Att vara i en sådan situation att man inte har något att förlora, har alltid fascinerat mig. Bortskämd och privilegierad som jag är.

På Stockholms gator ser jag nu fler tiggare än jag kan minnas att jag sett sedan början av 1980 talet. Jag är glad att se att de har möjlighet till att tigga. Jag ger alltid pengar om jag har. Alltid utan att fråga vad de tänker använda dem till. Mina arbetsgivare frågar heller aldrig mig vad jag gör med min lön. Jo, det är faktiskt lite så jag ser på det hela. Jag lever i och arbetar för ett samhälle där hemlöshet är en del av det. Även om dessa människor ofta beskrivs som en del utanför.

Jag undrar vad min son tänker om det här. Ska kolla upp det nu.


En man på en perrong i Stockholm

Identitet - Kategori

Jag är i och för sig inte särskilt intresserad av att målmedvetet kategorisera någonting över huvud taget, men vad göra om man vill göra ett försök att berätta vem man är och hur objektivt blir resultatet?

Ser mig själv i spegeln och antar att jag ser en levande, tänkande varelse, en människa, en man som har levt i ca 37 år. Pappa och äkta man (märkligt uttryck). Stort behov av intryck, reflektion och att uttrycka mig. Det första och sista speciellt på ett medvetet plan. Reflektionerna sker nog mer undermedvetet än något annat. En social och politisk varelse är jag onekligen. Lyser antagligen igenom i de texter och bilder som kommer att dyka upp framöver. För var och en att tolka om man vill som man vill.

Men allt det där spelar ingen roll om det inte konkretiseras i vardagen och det är väl det som den här bloggen är till för antar jag. Att bevisa och redovisa (främst för mig själv) att det finns en verklighet, en vardag.

Next up: Lunch och besök på Naturhistoriska Riksmuséet i Stockholm. I sällskap med Hade Lill. Vi har sportlov nämligen. Och tillbringar en del av det hos min syster. Stockholm. En plats jag som femtonåring var övertygad om att jag skulle spendera mitt vuxna liv i. Orsaken till att det inte blev så orkar jag varken analysera eller vidare redogöra för här. Det spelar nämligen ingen roll eftersom jag trivs bra med familjelivet i småstaden Jakobstad. En suverän plats att besöka åtminstone en gång per år är Stockholm i alla fall.